Året var 1966.
Detta år blev Sveriges uslaste idrottsår i mannaminne. Vi hade missat årets storevenemang, VM i fotboll i England, genom att i kvalet året före spelat 1-1 och 1-2 mot Västtyskland.
Inledningen av året var betecknande för resten. Skid-VM avgjordes i Holmenkollen och med halva svenska truppen virussjuk. Assar Rönnlund och ”Föllinge” Persson, båda svenska mästare 14 dagar tidigare kom inte till start. Resultatet blev tre bronsmedaljer genom Toini Gustafsson, som slog in en kil bland ryskorna på 10 km. Damlaget blev också trea i stafetten och för ovanlighets skull blev det medalj i backhoppning genom Kjell Sjöberg. Herrarna i övrigt åstadkom två fjärdeplatser genom Bjarne Andersson på 15 km och Ingvar Sandström på 30 km. Skidkung blev norrmannen Gjermund Eggen, som vann 15 och 50 km.
VM på skridsko arrangerades för andra gången på Ullevi. Många färg- och ljudstarka holländare hade kommit tillstädes och de fick se sin lille publikfavorit Kees Verkerk åka hem mästerskapet. Jonny Nilsson överraskade med ett starkt 1500-meters lopp och också på specialdistansen 10000 m. Han slog alla norrmän och blev trea. Tidigare på året hade han förlorat sina sista världsrekord, på 1000 m och sammanlagt, till Fred Anton Maier.
Det stora positiva undantaget 1966 var bordtennisspelarna. Vid EM i London. Trots en värkande slagarm försvarade Kjell Johansson singeltiteln från 1964 och i par med Hasse Alsér vanns dubbeln. Dessa två kompletterades av Falkenbergsspelaren Carl-Johan Bernhardt och trion vann lagtävingen.
Fotbollslandslaget under Orvar Bergmarks ledning hade en tung start. Det blev förlust mot Östtyskland med 1-4, sedan 1-1 mot Polen och sedan bottennappet 0-1 mot Finland i Helsingfors efter en match med en stökig finsk publik, som både kastade glåpord och flaskor mot de svenska spelarna. Det blev en uppryckning mot Jugoslavien i en match där Agne Simonsson fortfarande visade sig hålla måttet. Matchen slutade 1-1.
Jag var själv en av de 46 824 åskådarna på Ullevi när Brasilien kom på besök. Auran från VM 1958 fanns kvar men det var bara målvakten Gylmar, innerbacken Bellini, Pelé och en halvskadad Garrincha, som kom in i andra halvlek, som var kvar från 1958. I Sverige var det bara Agne Simonsson som fanns kvar från finalen. Det blev en trevlig och öppen match där Ove Kindvall gjorde Sveriges båda mål. Matchen slutade 3-2 till Brasilien.
Efter detta släppte det för landslaget med segrar över Norge med 4-2 och Österrike med 4-1. När det var dags för den klassiska matchen mot Danmark på Råsunda så sent som i november dök en debutant upp i laget, Inge Danielsson från Bromölla. Han gjorde avtryck direkt och sköt in 2-1 målet efter att Agne Simonsson först kvitterat Danmarks ledning. En vecka senare var det dags för EM-kvalmatch i Lissabon mot VM-bronsmedaljörerna från Portugal med Eusebio i spetsen. Portugiserna gjorde 1-0 men nio minuter senare kvitterade Inge med en låg högerkanon. Detta resultat stod sig till 86:e minuten. Danielsson snappade då upp en boll mot den osäkre halvbacksdebutanten Jacinto, dribblade förbi en utrusande målvakt som får honom ur balans, men Inge återfår balansen och slår upp bollen i nättaket. Detta är ett av de fotbollsmål jag minns bäst.
Sverige hade 10 år före Stenmark en enorm slalomtalang. Han hette Bengt-Erik Grahn och som de flesta utförsåkare tävlade han för Fjällvinden. VM 1966 gick i Portillo Chile, som ligger på södra halvklotet. Därför gick tävlingarna redan i augusti. Bengt-Erik var en åkare som satte allt på ett kort, men som tyvärr sällan kom ner i två åk. I Portillo ledde han efter första åket med 2 sekunder, en gigantisk marginal i slalom. Men det räckte inte för honom; hamn skulle vinna med 4 och han startade i samma takt. Det höll till några portar från mål, då han kom för nära en port och grenslade!
Friidrotts-EM i Budapest var Sveriges sämsta någonsin. Bengt Nåjdes femteplats på 5000 meter var ”höjdpunkten”. Och för att fortsätta gnället; Sverige kom fyra i hockey-VM efter förlust mot bl.a. Östtyskland.
Fotbolls-VM i England gav flera överraskningar. Nordkorea, det okända laget från ett slutet land, slog Italien i gruppspelet med 1-0 och gick till kvartsfinal. Där tog man en sensationell ledning mot Portugal med 3-0 innan Eusebio med fyra raka mål vände på steken. Portugal gjorde också ett femte mål. Portugal och Ungern spelade den finaste fotbollen och båda gick vidare ur samma grupp efter att först Ungern och sedan Portugal slagit Brasilien med 3-1. Världsmästarna var följaktligen utslagna. Det kan ha sin förklaring att hårt spelande bulgarer sparkade sönder Pelé i den första gruppspelsmatchen. I semifinalerna slog England Portugal med 2-1 efter två mål av Bobby Charlton och Portugals mål av Eusebio, som för övrigt vann skytteligan med nio mål. Västtyskland slog Sovjetunionen med samma siffror. Finalen inför 98 000 på Wembley blev klassisk. Tyskland kvitterade till 2-2 i 89:e minuten och det blev förlängning. Då kom ett av de mest omdiskuterade målen i VM-historien. Geoff Hurst, som gjort ett mål, slog till och bollen tog i underkant av ribban och studsade ner. Domaren dömde mål efter vilda tyska protester och situationen har vevats tusentals gånger, men det är omöjligt att fastställa om det var mål eller inte av filmbilderna. I slutminuten gjorde Hurst sitt tredje mål och fastställde Englands enda VM-finalvinst till 4-2.
Typiskt för det svenska idrottsåret är att Svenska Dagbladets bragdmedalj vanns av en ganska anonym idrottare. Det var skytten Kurt Johansson, som belönades efter VM-seger i frigevär. Han är med sina 52 år den äldste dagbladsmedaljören någonsin.
Mina personliga hågkomster från 1966 var att jag vann mitt enda individuella DM. Jag tävlade då för Falkenberg och tävlingarna gick på Påskbergsvallen. Jag hade första dagen snuvats på segern på 400 m, som var min bästa gren, men lyckades sedan ta revansch genom att vinna 800 m.
OS och tresteg - en "svenskgren"
Med sju veckor kvar till OS i Rio tänkte jag skriva något Olympiskt. Efter lite betänketid fastnade jag för tresteg! Varför tresteg, som är en något förbisedd gren i friidrotten. Tresteget inrymmer en mängd idrottshistoria, inte minst många intressanta OS-historier. Det finns starka kopplingar till sommarens OS-arrangör Brasilien. Det är också Sveriges efter höjdhoppet mest framgångsrika friidrottsgren i OS.
Tresteg har sitt ursprung från Irland och det första kartlagda resultatet är från 1826, då Andrew Beattie hoppade 12,95.
Då James B Connolly stegade in till rektorn på Harvarduniversitet i Boston senvintern 1896, anade han inte att han skulle bli historisk. Han hade läst om de kommande Olympiska spelen i Aten, och bad om ledigt från studierna i åtta veckor för att kunna delta. Det blev nej. Den då 27-årige James lämnade då universitetet för att kunna åka med den amerikanska truppen. Han kom från en fattig irländsk invandrarfamilj och resekostnaderna betalades av hans klubb. Han var USA-mästare i tresteg. Båtresan till Neapel tog 17 dagar. Framme där blev Connolly av med sin plånbok med reskassan. Han kom i alla fall med tåget till Aten. Dit kom han den 5 april. Morgonen därpå väcktes de av trumpetfanfarer och till sin bestörtning fick Connolly veta att OS startade och att han skulle tävla samma dag. Han hade väntat sig en acklimatisering på två veckor. Orsaken var att grekerna vid den tiden hade en annan kalender! Det blev alltså tresteg, som inledde spelen i Aten. Resultaten offentliggjordes först efter avslutad tävling och då fick Connolly veta att han vunnit med 13,71 m, 1,01 m före tvåan. Han var därmed den förste vinnaren av ett OS-guld i modern tid. Han blev senare journalist och författare till 25 romaner. Hans staty står i närheten av hans födelsehem i södra Boston.
Den förste irländare, som vann OS var Peter O´Connor vid extra-OS i Aten 1906. Han följdes av landsmannen Timothy Ahearne 1908. OS i Stockholm innebar succé för de svenska hopparna. Gustaf ”Topsy” Lindblom vann på 14,76 före landsmännen Georg Åberg och Erik Almlöf. När Torsten Tegnér tog över Idrottsbladet 1915 blev ”Topsy” redaktionschef och 1934 startade han det berömda jazz- och dansetablissemanget Nalen. Det finns en Varbergskoppling till ”Topsy”. Han hade utfäst en belöning på 1000 kr, åtföljd av en vit porslinselefant, till den junior som överträffade hans segerresultat från OS. Vid finnkampen 1954 lyckades Arne Eriksson med bedriften att hoppa 14,77, alltså en cm bättre.
Vid OS 1920 blev det nästan en svensk upprepning från 1912. Det blev silver genom Folke Jansson och bronset togs av Erik Almlöf. Dessutom blev Ivar Sahlin fyra.
Den japanska eran i tresteg inleddes 1928 i Amsterdam. Som förste asiat att vinna OS-guld triumferade Mikio Oda från Hiroshima med ett hopp på 15,21. Det var en stor händelse i Japan vilket manifesterades vid OS 1964. Flaggstången som bar den olympiska fanan i stadion fick längden 15,21!
Trestegstävlingen i Los Angeles 1932 hade ett halländskt fokus. Folkskolläraren Eric ”Spänst” Svensson var full av tillförsikt inför tävlingen och såg sig själv som favorit. Det såg bra ut. Hans andra hopp mättes till 15,32, svenskt rekord och ledning. Banan i Coliseum var av lera och stenhård efter torkan. Japanen Chuhei Nambu var världsrekordhållare i längd, men blev bara trea i den grenen. Nu satsade han på tresteget och i sitt femte hopp studsade han 15,72, vilket var nytt världsrekord och de längderna var inte ”Spänst” mäktig. Efteråt var han besviken. ”Banan var så hård så jag fick ont i nacken” kommenterade han. Han kan ändå vara nöjd i sin himmel. Han är fortfarande den ende hallänning, som vunnit en olympisk medalj i friidrott. (Hjalmar Mellander vann guld 1906 i femkamp, som också innehöll brottning, men ingick i friidrotten. Det var enda gången grenen fanns på programmet). Dessutom blev han fyra i längdtävlingen, bara fyra cm bakom Nambu.
I Berlin 1936 upprepade Naoto Tajima Nambus prestation fyra år tidigare. Han blev först trea i längdhoppet efter legendaren Jesse Owens och Tysklands stolthet Luz Long.
Den japanska stilen i tresteg gick ut på att ta ett långt första steg. Tajima kom 6,20 i första och det förde till ett världsrekord på 16,00. Landsmannen Harada följde upp med silver.
Det var svårt att få någon arrangör till de första efterkrigsspelen 1948. Ett krigshärjat London fick uppdraget. Det var inte fråga om att bygga några nya anläggningar. En kolstybbsbana lades ut på Wembley, som huserade friidrotten. På Wembley blev det stora svenska framgångar; seger i fotbollsfinalen och tre guld i friidrott: Henry Eriksson på 1500 m, Tore Sjöstrand på 3000 m hinder och så Arne Åhman i tresteg. Arne från Nordingrå var också en god höjdhoppare med 1,99 som bäst. Banorna på Wembley var lösa efter allt regnande. Därför satsade hopparna hårt på första försöket. Australiensaren Avery noterade 15,36, Arne svarade med svenska rekordet 15,40 och sedan var tävlingen över. Japan och Tyskland var utestängda från spelen. Fjorton dagar efter OS hoppade japanen Hasegawa 15,72. Han blev den siste världselithopparen i den japanska eran.
Nu var det Brasiliens tur. Med ett namn som låter som en trestegsrytm blev Adhemar Ferreira da Silva 50-talets trestegskung. Han kom till Helsingfors 1952 som världsrekordhållare med 16,01. Han var en hoppare med fantastisk stil. I OS-finalen överträffade han sitt världsrekord i fyra hopp och vann på 16,22. Han var den förste brasilianske friidrottaren i världseliten. Tre år senare förbättrade han världsrekordet till 16,56 och i Melbourne 1956 infriade han förväntningarna om ett nytt guld. Han hoppade 16,35 fjärde omgången. I andra omgången hade en okänd islänning, Vilhjálmur Einarsson, chockat konkurrenterna med ett hopp på 16,26. Han blev därmed Islands förste olympiamedaljör..
Polacken Josef Schmidt vann EM i Stockholm 1958 och strax före Rom-OS 1960 hade han blivit den förste 17 m-hopparen. I Rom var han överlägsen och vann på 16,81. Han var mer av en krafthoppare i jämförelse med da Silva. Inför Tokyo-OS hade Schmidt ådragit sig en knäskada, men med hjälp av smärtstillande kunde han precis som da Silva försvara sitt OS-guld med ett nytt olympiskt rekord, 16,85.
Den tunna luften i Mexico City 1968 var gynnsam för sprinters och hoppare. Vi minns Bob Beamons osannolika längdhopp. Vindmätaren visade dessutom påfallande ofta det godkända gränsvärdet +2,0 m/s. Detta medförde en rekordslakt utan like i tresteget. Schmidts rekord var 17,03 men redan i försöken slog italienaren Gentile till med 17,10, ett rekord han i första hoppet i finalen ökade på till 17,22. I tredje omgången bättrade Viktor Saneyev, georgier som tävlade för Sovjet, rekordet till 17,23. I femte omgången kom så en ny brasilianare, Nelson Prudencio, med en ny rekordattack; 17,27. Saneyev hade sparat sitt bästa krut till sista omgången och slog till med 17,39. Han inledde därmed en svit som så när som på 11 cm fört honom upp i jämnhöjd med Al Oerter och Carl Lewis som fyrfaldig OS-vinnare i samma gren. Efter segrar i München 1972 och Montreal 1976 fick han ge sig för Estländaren Jaak Uudmäe, som också han representerade Sovjet, i Moskva med retfulla 11 cm. Under de här åren hade en tredje brasiliansk klasshoppare, Joao Carlos de Oliveira, utnyttjat den tunna luften i Mexiko och krossat Saneyevs världsrekord med 17,89 1975. Han blev trea i Montreal.
Under många år var tresteg en styvmoderligt behandlad gren i USA, men inför det egna OS i Los Angeles 1984 var man på banan igen. Det var lagets tredjeman Al Jonyer, som drog längsta strået med ett hopp på 17,26 före Michael Conley 17,18. Yonyer var storebror till världens främsta sjukampare Jackie Yonyer. Han var dessutom gift med Florence Griffith, som tog dubbla OS-guld i Söul 1988 och fortfarande innehar omdiskuterade världsekord på 100 och 200 m. Hon avled hastigt 1998.
Conley kom tillbaks åtta år senare i Barcelona, efter att ha missat uttagningarna 1988. Där presterade han det första 18-meters hoppet med 18,17. Vindmätare visade retfulla +2,1 m/s, så världsrekordet gäckade honom.
Den 7 augusti 1995 i Göteborg hade jag förmånen att sitta framför trestegsbanan och fick bevittna VM-finalen. Liksom hela VM-veckan var det varmt. Man hoppade på en nyanlagd bana en bit in på fotbollsplanen och parallell med den ordinarie. Detta kan ha gett extra svik. Jonathan Edwards från Storbritannien var i god form. Han hade kring midsommar hoppat 18,43, men då var medvinden för stark. Han hade lagt om stil inför säsongen och hoppade med dubbel armföring. I första omgången kom det första godkända 18 m hoppet; 18,16. I andra omgången tycktes han segla över banan och satt ner fötterna jämfota och kom upp direkt ur gropen. Det nya världsrekordet mättes till 18,29 och det är fortfarande efter 21 år världsrekord. Fördelningen av längden på de tre stegen var 6,05 – 5,22 – 7,02, alltså ett ovanligt långt tredjehopp. Vid OS i Atalanta året efter fick Edwards ge sig för en ny 18-meters hoppare från USA, Kenny Harrisson, som vann på 18,09 mot Edwards 17,88. OS-guldet fick han vänta på till Sydney-OS 2000, då han 34 år gammal bärgade det med 17,71. Edwards vann också VM-guldet i Edmonton 2001 med ett av sina bättre hopp och landade på 17,92. Här fick vi se hans 21-årige kronprins Christian Olsson knipa silvermedaljen med 17,47.
Christian kom sedan att dominera tresteget under första halvan av 2000-talet. EM-guld 2002, VM-guld 2003 och sedan det historiska OS-guldet i Aten 2004. Då tävlade han och Stefan Holm samtidigt. Christian hade fyra hopp bättre än tvåan Oprea och i andra omgången fick han upp 17,79, därmed dödade han tävlingen. Stefan hade det betydligt krångligare i höjdhoppet, där han var illa ute på 2,34, om han klarade i tredje hoppet och då bara låg fyra. Han kontrade med att som ende hoppare klara 2,36 i första. Stefan fick Svenska Dagbladets bragdmedalj medan Christian blev utan; han var helt enkelt för överlägsen. Christian missade säsongen 2005 på grund av skada men kom tillbaks och tog EM-titeln på Ullevi 2006. Under 2007 var han också i god form men strax före VM drabbades han av en ny skada och fick avstå från VM. Han försökte göra come back inför VM i Peking men det blev bara en tävling och han fick ge upp karriären endast 28 år gammal. Hans bästa resultat, 17,83, kom när han vann inomhus-VM 2004.
Christian Taylor vann OS i London 2012 och vid VM i Peking förra året vann han med 18,21 och är den som kommit närmast Edwards legendariska rekord från Göteborg.
Tresteg för kvinnor hade börjat utövas på 1980-talet. Det kom med på VM-programmet 1993. Jag fick också bevittna ännu ett världsrekord på Ullevi 1995. Efter två övertramp var Inessa Kravets från Ukraina tvungen at göra ett säkerhetshopp för att få fortsätta tävlingen. Säkerhetshoppet blev till ett nytt världsrekord på 15,50, som fortfarande står sig. Kravets vann också det första OS-tresteget i Atlanta med 15,33. Hon var också en utmärkt längdhoppare med ett personligt rekord på 7,37. Den som kommit närmast Kravets rekord är Francoise Mbango från Kamerun. Hon hoppade 15,39 när hon vann OS-guld i Peking.
Julnummer 2015.
Idrottsåret 1965 var ingen höjdare från svensk synvinkel. Det var i och för sig inget stort mästerskapsår eftersom många mästerskap på den tiden avgjordes under jämna år. Sverige missade precis som fyra år tidigare VM i fotboll. Man kvalade mot Västtyskland och ”slagpåsen” Cypern. Sverige hade spelat oavgjort, 1-1, mot Västtyskland i Berlin hösten 1964 och förväntningarna var stora inför returmatchen på Råsunda. Matchen spelades den 26 september och blev en gråtrist tillställning tidvis präglad av skyttegravskrig. Sverige tog ledningen genom en frispark från kanten, som Lennart Wing slog mot Ove Grahn som nickade ner den till Torbjörn Jonsson, som lyckades forcera in bollen. Detta hände i 44:e minuten. Kramkalas utbröt och laget tappade koncentrationen. Västtyskland kunde kvittera minuten efter i halvlekens sista sekund. I 54:e minuten kunde så den store målskytten Uwe Seeler forcera in en målvaktsretur från Arne Arvidsson. Detta blev spiken i kistan för det svenska laget - inget svenskt VM-spel 1966 i England. Det var fortfarande så att man skilde på proffs och amatörer och förbundskaptenen Lennart Nyman hade kallat in Kurre Hamrin och Torbjörn Jonsson från Italien. På den tyska sidan fanns Schnellinger. Kvaldebaclet och i övrigt svaga landskampsresultat fick till följd att Nyman tackade för sig och han fick Orvar Bergmark som efterträdare, Orvar som spelat samtliga landskamper 1965 toppade då landskampsstatistiken med 94 matcher. Från landskampsfronten kan för övrigt noteras att Gert Christiansson, Elfsborg och tidigare Varbergs BoIS, gjorde två landskamper under året, mot Italien 2-2 och Danmark 1-2.
Malmö FF vann allsvenskan två poäng före Elfsborg. MFF:s Bo Larsson blev överlägsen skytteligavinnare med 28 mål på de 22 matcherna. Det var 10 fler än Örgrytes Agne Simonsson. En av de största målfesterna inträffade när MFF i Skånederbyt bortaslog Hälsingborg med 10-1! HIF, med halmstadsbon Sylve Bengtsson i laget, hankade sig kvar i allsvenskan genom att slå Hammarby i näst sista omgången. Hammarby åkte ur tillsammans med Sundsvall.
Den märkligaste fotbollshändelsen under året var Grimsås seger i div II östra med efterföljande kval till allsvenskan. Man började borta mot Gefle och vann med 1-0. Hemmamatchen mot Brage lockade 15 520 åskådare till samhället med 500 invånare. Biljettpriserna var 7 kr för sittplats och 5 kr för ståplats. Pressen på hemmalaget kanske blev för stor och man förlorade med 2-0. Tredje matchen spelades mot Gais i Borås. Det blev en ny 2-0 förlust för ”Åshöjden”-laget. Gais och Brage avancerade till allsvenskan. Grimsås gick i konkurs 2011 och ligger nu i div 6.
Ulf Sterner hade krossat Atlanten 1964 för ett proffskontrakt med New York Rangers. Han hade fått börja i farmarligan med spel i Baltimore men den 27 januari 1965 skedde den historiska debuten; som förste europé fick han spela i NHL. Rangers slog Boston Bruins med 5-2. NHL bestod vid den här tiden endast av sex lag. De fyra andra var Detroit Red Wings, Chicago Black Hawks, Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs. Det blev bara fyra matcher för Uffe i NHL och han blev poänglös. Resten av tiden fick han tillbringa i Baltimore i AFL och St Paul i tredjeligan. Han vantrivdes i Baltimore och kom inte in i spelet på de små rinkarna. Därför nappade han på ett anbud från Gösta Carlsson, ”pollenkungen”, i Rögle, som då spelade i div II, och gjorde en nystart. Året efter hjälpte han upp Rögle i allsvenskan, nuvarande elitserien. Han hamnade sedan i Färjestad en säsong och sedan i Västra Frölunda.
Västra Frölunda vann 1965 för första gången SM. Det var ett av Anders Bernmar, Rövarn kallad, ihopvärvat lag med bl a ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-Erik Lundvall, Gert Blomé, Leif ”Blixten” Henriksson och Ulfs storebror Ove Sterner. Lagledaren Bengt ”Bittan” Johansson hade ett antal bensinmackar i Göteborg där han kunde placera "Rövarns" nyförvärv. De var på den tiden inte heltidsproffs.
Friidrottsscenen dominerades av löpare. Det slogs världsrekord på alla distanser från engelska milen till 30 000 m. Förgrundsfigurer var Ron Clarke, som vi presenterade i samband med hans dödsfall tidigare i år, och den uppstigande stjärnan från det svarta Afrika, Kipchoge Keino. Han krossade bl a rekordet på 3000 meter med 6,5 sek på Olympia i Hälsingborg. Tiden var 7.39,6. Även Sverige fick en stjärna på långdistans. Den lille ludvikalöparen Bengt Nåjde. Det bästa lopp som dittills löpts på 5000 m gick i Helsingfors. Hela världseliten deltog. Fransmannen Michel Jazy satte europarekord med 13.27,6, Keino blev tvåa och Clarke trea. Nåjde kom sexa med nya svenska rekordet 13.37,8. Han slog bl a olympiske mästaren från USA Bob Schul och även 10000-meters mästaren Billy Mills. Nåjde slutade som åtta i världsbästalistan för året.
Om löparlegenden Ron Clarke
Jag var på Bislett Games för en månad sedan. Det var femtioårsjubileum och därför paraderade en lång rad av Bisletts världsrekordsättare genom åren. Jag satt och väntade på Ron Clarke men han kom inte. Anledningen fick vi veta en vecka senare: Clarke gick bort den 17 juni.
Den 14 juli för 50 år sedan var annars en av de mest minnesvärda kvällarna på Bislett. Den 16 juni hade Ron Clarke satt världsrekord på 10 000 m i Åbo med 28.14,0. Där sprang han på en av de första gummiasfaltbanorna, som blivit kladdig i värmen. Han hörde inga mellantider eftersom de ropades ut på finska. Dessutom hade han sovit dåligt på natten. När han kom i mål var han missnöjd med loppet ända tills någon visade ett stoppur. Då såg han att han slagit sitt eget världsrekord med 1,6 sekunder. Ron Clarke åkte sedan till London och slog världsrekordet på 3 engelska mil och tänkte sedan åka hem till Australien eftersom hans svärmor avlidit.
Men ett världsrekordförsök på 10000 m lockade honom så han åkte till Oslo tillsammans med den irländske maratonlöparen Jim Hogan. När de kom fram fick de till sin besvikelse veta att det var bara de två anmälda på 10 000 och för att världsrekord skulle godkännas krävdes tre löpare. Då joggade Clarke och Hogan ut till en närliggande campingplats för att leta efter någon löpare som kommit för att titta på tävlingarna och se, där stötte dom på den danska hinderlöparen Claus Börsen. Han lovade att ställa upp. Loppet blev en enmansshow av Clarke inför 17 500 entusiastiska åskådare och han sprang långt under sitt schema på 28 minuter. I mål stannade klockorna på 27.39,4 och han hade slagit sitt eget rekord med 44 sekunder! Det är den största rekordkapningen i långdistanslöpningens historia. Hogan fick 29.19,6 och Börsen 31.03,2.
Ron Clarke satte sammanlagt elva världsrekord på distanser mellan 3 Miles och entimmeslöpning under 1965 och blev utsedd till årets friidrottare i världen.
Extra sommarläsning!
50-år sedan - Sommarextra.
Sverige spelade landskamp i fotboll mot England inför 18 975 åskådare på Nya Ullevi den 16 maj. Matchen slutade med engelsk 2-1 seger. ”Är detta framtidens fotboll? Räkna då med tomma läktare!” skrev Uffe Jansson i Idrottsbladet. Han menade att England spelade med 11 man i försvaret och anföll med 10. Sju av spelarna var med i Englands finallag som vann VM året efter: mv Banks, backlinjen Cohen, Wilson, Stiles och Jack Charlton samt mittfältarna Moore och Ball. Sveriges bästa spelare var mv Arne Arvidsson och Orvar Bergmark på backplats. Agne Simonsson hade gjort bättre matcher och målet gjordes av Djurgårdaren Leif Eriksson. Sveriges förbundskapten hette Lennart Nyman och England företräddes av ”musslan” Alf Ramsey.
Det skrevs mycket om boxning. Edwin Ahlqvist hade tagit över Floyd Pattersson, som i en gala på Johanneshov mötte Todd Herring, som fick ge sig i tredje ronden. Floyd gillade Sverige eftersom han var populär här och tjänade betydligt mer än i USA. Publiken fyllde Johanneshov (10 911).
I brottning var Sovjetdominasen nästan total. Man vann sju av åtta VM-titlar. Pelle Svensson lyckades bäst av svenskarna. Det blev en fjärdeplats för silvermedaljören från OS.
Efter tio omgångar i div II Västra intog Varbergs Bois en sjätteplats av de tolv lagen med serien 4-3-3 och 11 poäng. GAIS i toppen hade 15. Det blev förlust i 10:e omgångens hallandsderby mot Halmia som vann med ett nödrop, 1-0. 3 836 åskådare räknades in på Örjans Vall. Omgången dessförinnan hade Bois ”tvålat” dit Landskrona med 2-0 inför 2 353 på Påskbergsvallen. Vänsterinner Hasse Zetterberg gjorde 1-0, sedan missade Bois en straff innan centern Henry Ragnarsson slog in tvåan.
Det märkligaste resultatet i Allsvenskans tionde omgång var Elfsborgs 8-1 seger över bottenlaget Sundsvall. Lars Heineman gjorde fyra mål, Ove Grahn tre och Gert Christiansson 1. Allsvenskans publiksnitt efter 10 omgångar var 12 188.
Kring midsommar var det landskamp mot Danmark. ”Nattsvart skulle man vilja karaktärisera läget på fotbollsfronten” efter 1-2 förlusten, den första på 14 år mot vårt grannland. Danmark kallades de sista amatörerna, anförda av div III-centern Ole Madsen som gjorde 1-0. Örjan Persson kvitterade och Ole Sörensen, som gjorde sitt livs match, fastställde slutresultatet. Svenskarna var taktiskt och tekniskt överlägsna, men vi hade den bästa viljan, kommenterade den danske landslagstränaren. Idrottsparken i Köpenhamn var fylld till sista plats, 52 000.
Julnummer 2014.
Tokyo är aktuell som OS-arrangör 2022 och det är i år 50 år sedan förra gången. Då var det första gången ett OS arrangerades i Asien. Sedan dess har det blivit två vinter-OS i Japan och sommar-OS i Söul och Peking. Dessutom står Pyongchang i Sydkorea som värd för nästa vinter-OS 2018.
Åter till 1964. Tävlingarna pågick andra halvan i oktober. Sveriges första medalj av bronsvalör bärgades av brödratrion Erik, Gösta och Sture Pettersson från Fåglum i lagtempot på cykel. Trion kompletterades av Sven Hamrin, som kom några hundra meter efter bröderna. Fyra år senare cyklade lillebror Tomas i laget och då blev det silver i Mexico City. Sveriges första individuella medalj gicks hem av 38-årige lastbilschauffören Ingvar Pettersson från Bandhagen, som efter ett taktiskt fulländat lopp gick in på tredjeplatsen på 50 km.
”Våra svenska kanotister har alltid stänkt guld och ära kring sig vid sina olympiska sammankomster. Inför Tokyo-OS fanns det dock många svenskar som menade att när nu Gert Fredriksson gett sig så nu kan det inte bli några medaljer. Men man bedrog sig. Igår hände det som så många hoppats på men ingen vågat tro på. Sverige plockade till sig två guldmedaljer i kanot”. Först var det Halmstadsgrabben Rolf Petersson som kammade hem segern i K1 1000 m. Han avgjorde på de sista 50 metrarna och vann med 15/100. Rolf, som gick sista ring i läroverket, kom att bli silvermedaljör åtta år senare. För sitt guld i Tokyo fick han också Svenska Dagbladets bragdmedalj.
En stund senare var det dags för nästa guld. I tät dimma paddlade Sven-Olof Sjödelius och Gunnar Utterberg till seger i K2 1000 m. Sjödelius var försvarande mästare. Han hade tillsammans med Gert Fredriksson kammat hem guldet i Rom.
Brottarna har också varit pålitliga medaljörer. I Tokyo tog 21-årige Pelle Svensson silver silver i lätt tungvikt. I femte omgången mötte Pelle tysken Kiehl i en match som gällde guld eller silver eller rentav fjärdeplatsen. Så här beskriver Wolf i IB tysken: " – en stilig kraftig typ med ett högdraget utseende á la kulinarisk expert, som luktar på en extrastark gammal ost." Pelle vann matchen med 2-1 och bärgade silvret. Brottarreglerna har alltid varit föremål för mer eller mindre anarki, så också i Tokyo. Det fick Bertil ”Totta” Nyström erfara i welterviktsklassen. Han tappade silvret efter prickräkning i tidigare omgångar och fick nöja sig med bronset.
Olympiska spelens huvudnummer, friidrotten, bjöd inte några svenska medaljer. Bäst lyckades Stickan Pettersson i höjdhoppet, där han för tredje gången lyckades bli topp sex. I Tokyo hoppade han till sig en fjärdeplats med 2,14. Valery Brumel, Sovjet toppade med 2,18. Stora förhoppningar hade knutits till Esso Larsson på 5000 m och Bengt Persson på 3000 m hinder, men båda var skadade. Nu försvarades löparäran av hinderlöparen Lars-Erik Gustavsson som blev åtta.
Av de internationella stjärnorna lyste Nya Zeeländaren Peter Snell klarast. Han var sensationell guldmedaljör på 800 m i Rom. Nu tog han den ”omöjliga” dubbeln 800-1500 m och blev senare utsedd till årets friidrottare. En 17-årig Jim Ryun från USA blev utslagen i semifinalen på 1500 m. Han kom att efterträda Snell som världsrekordhållare på 800 m och engelska milen. I Mexico 1968 var han storfavorit på 1500 m men blev tvåa bakom Kipchoge Keino från Kenya. Han hade som så många andra drabbats av Montezumas hämd, den tunna luften.
Den mest imponerade segern togs kanske ändå av Etiopiern Abebe Bikila. Vi minns honom från Rom fyra år tidigare, då han barfotalöpte maratonloppet och blev den förste svarte afrikan att vinna olympiskt guld. I Tokyo hade han skor och lämnade allt motstånd bakom sig från start och i mål mål var han 4 minuter och 8 sekunder före tvåan!
Den mest sensationella segern kom på 10 000 m. Australiern Ron Clarke startade loppet som den store favoriten, så världsrekordhållare han var. Även två försvarande OS-guldmedaljörer från Rom deltog i loppet: Bolotnikov Sovjet, som vann 10000 m i Rom och Halberg Nya Zeeland, segraren på 5000 m. Ingen av dessa kom att stå överst på prispallen i Tokyo. I ett av de mest gastkramande loppen på distansen lyckades USA:s Billy Mills spurta ner allt motstånd. Mills var inte ens USA:s förstanamn på distansen men var sensationellt med i den slutliga kvartetten som gjorde upp om segern: Clarke och ”nybörjarna" Mohamed Gammoudi, Tunisien och Mamo Wolde, Etiopien var de andra två. Dessa skulle för övrigt uppnå guldära i Mexico fyra år senare på 5000 respektive maraton. Under slutvarvet kokade Tokyos olympiastadion. I sista kurvan tryckte Clarke ut Mills på andra banan och denna tappade rytmen och när Gammoudi trängde sig emellan tappade Mills 15 meter. Tunisiern rusade i ledningen mot sista kurvan och kom också först ut på upploppet där Mills var 10 m bakom. Men på de sista 100 m kom Mills som skjuten ur en kanon och med armarna i vädret över mållinjen var sensationen ett faktum.
Så här i efterhand kan vi konstatera att loppet innehöll fem olympiska guldmedaljörer men 60-talets dominerande långdistansare Ron Clarke förunnades inte den äran. När han ställde sig på startlinjen på 10 000 m i OS-finalen fyra år senare visste han att han inte klarade den tunna luften i Mexico. Han blev sexa. Vid ett besök hos den fyrfaldige olympiske guldmedaljören Emil Zatopek i Prag några år senare kom denne med ett litet paket. Han överlämnade det med orden: "Den är du värd." Paketet visade sig innehålla en av Zatopeks guldmedaljer.
Sprinterkanonen Bob Hayes USA var en annan dominant. Han krossade motståndet på 100 m när han vann på 10,03. Hayes fick springa på den lösa innerbanan eftersom seedning inte förekom. Det var för övrigt det sista OS som gick på kolstybbsbanor. I stafetten 4x100 m var Hayes om möjligt än mer överlägsen. I sista växeln låg USA tre meter efter men Hayes förde upp laget till en seger med tre meter. Han klockades inofficiellt på 8,6! Efter OS gick han över till att spela Amerikansk fotboll där han också blev framgångsrik. Tyvärr hamnade han i kriminella kretsar och dömdes till två års fängelse för narkotikasmuggling.
I Rom var Wilma Rudolph den lysande stjärnan. Hon tillhörde en klubb i Clarksville Tennessee som kallades Tigerbelles, men redan som 22-åring hade hon lagt spikskorna på hyllan. I Tokyo fick hon två arvtagerskor från samma klubb och med samma tränare, Ed Temple. Nittonåriga Wyomia Tyus vann 100 m på 11,4 och på dubbla distansen vann Edith McGuire på 23,0. Tyus svarade för den då unika prestationen att försvara sin 100 meterstitel 1968.
Efter ett litet uppehåll är snart Sven-Ivar tillbaka med sina tillbakablickar på idrotten för femtio år sedan - så som den skildrades i gamla klassiska Idrottsbladet. Om ni har missat någon av hans tidigare tillbakablickar kan ni läsa dom nu på sidan "För 50 år sedan (arkiv)"
En stor rubrik.
För ett tag sedan gick jag igenom förrådet och hittade då några årgångar av klassiska Idrottsbladet som jag sparat. "Bladet" kom ut tre gånger i veckan och var på 12-14 sidor. Torsten Tegnér var legendarisk chefredaktör sedan 1915 och fram till 1967. Jag tänkte att med IB som underlag skriva en veckovis krönika, i perspektivet "För femtio år sedan". Jag hoppas det kan vara läsvärt.
Sven-Ivar Jögård